Kvinnor med eller utan ADHD – Ann Söderlund och Fi Lindfors
Äntligen skulle jag säga en bok om ADHD av kvinnor för kvinnor. Ann känner vi igen från TV medans Fi är kommunikatör. Bara omslaget är så talande där författarna sitter med postitlappar klistrade på sig med en massa kom ihåg. Jag ler igenkännande åt detta.
Medicinska fakta blandas med egna berättelser. Många böcker om ADHD är så “tekniska” och kallt medicinska eller hur man skall uttrycka det. De liksom fastnar i den medicinska terminologin utan att se människan bakom diagnosen. Denna bok skrivs mycket utifrån de egna erfarenheterna och det är en enorm styrka. Boken har en mycket varm och hjärtlig ton.
Just kapitlet om sömn är något som väldigt få böcker i ämnet pratar om. Vad jag minns så nämnde inte ens Christopher Gillberg detta i sina böcker, men det börjar närma sig 30 år sen de kom ut och forskningens framsteg etc.
Det är en användbar bok om än något babblig.
Betyget blir ⅗
Min kärlek till detta folk: Frälsning och förtryck – farfars tid i Sapmi – Johanna Westeson
Johanna skriver om sin farfar Hjalmar som dog 15 år och hans gärning som präst i Karesuando. Johanna är jurist och har arbetat på Amnesty kring samers rättigheter.
Man kan ju faktiskt fråga sig varför jag – en vit man utan samisk härkomst skriver en recension om en bok om förtryck av samer. Det har sin förklaring i mitt möte med karen och chinfolket som idag år 2024 upplever samma förtryck som Svenska samer gjorde på 1800-talet fast i Thailand och Myanmar.
Jag finner hennes skildring av mötet mellan stadskyrkan och Laestadianismen mycket intressant utifrån att farfadern skrev en biografi om Laestadius lärjungar. För någon som jag som läste kyrkohistoria är just detta något som man inte direkt läser om mer än Laestadianismen. Att kunna ifrågasätta sin egen farfars handlande är modigt och vågat. Att göra upp med sitt arv och sin bakgrund är något som man ibland behöver göra.
Samtidigt vittnar boken om vårat oansvar gällande klimatet. Hur markerna i Sapmi blöder pga rovdriften.
En mycket viktig bok att läsa.
Betyget blir ¾
Guide till världens godaste Curry – Jimmy Guo
Jimmy slog igenom i Sveriges mästerkock genom att laga Biang Biang nudlar. Jag har hans bok Mitt kinesiska skafferi, en kokbok jag bläddrat mycket i. Nu har han gjort en kokbok med recept på olika currys från olika länder.
Något som måste lyftas i denna kokbok är att den presenterar smakprofiler för varje curry. Det gör att det är lättare att hitta en rätt som passar just dina smaklökar. Allt ifrån sublima japanska currys via värmande thaicurrys till het laksa.
Jimmy skriver tydliga recept och har också med en lista var du kan köpa saker som curryblock och fermenterade räkpastor.
Matfotot är varmt och inbjudande precis som curry är.
Betyget blir ⅘
Låt: FAS II – SKILDA VÄRLDAR
Luck and strange – David Gilmour
David Gilmour är kanske mest känd för sitt medlemskap i Pink Floyd och beefen med Roger Waters från samma band. Hela skivan öppnas med ett mycket läckert instrumentalspår med en riktigt fet bluesig och sustainrik gitarr, nästan ensam med bara lite reverbdränkt piano. Mycket snyggt. Det är mycket blues i detta album, en elförstäkt sådan med mycket hammond och då en hammond i bästa Merit Hemmingson stil. En behaglig orgel.
Låtarna handlar om åldrande men utan bitterhet utan att komma till sans med sig själv.
Betyget blir ⅗ och vi ska få höra
The Pipers call med David Gilmour
Japansk Comfort food – Saori Ichihara
Titeln säger allt va? Mat för bakfylledar eller sjukdom. God mat som okonomiyaki, en kålpannkaka som jag vet är det första sushi drottningen Frida Ronge äter när hon landar i Japan. Saori har jobbat på krogar som Esperanto och Oaxen.
Det japanska köket är mycket milda smaker nästintill sublima. Något som jag finner intressant då svenskar verkar ha fastnat på sushi, yakiniku, yakitori och möjligtvis tonkatsu (tänk fläsk schnitzel). Vid en djupare anblick finns där så otroligt mycket gott. Bara omtanken kring hur man pocherar ett ägg.
Betyget blir 4/5
Våra lyckligaste år – Ester Chiedza Roxberg
Ester är en författare jag gärna återkommer till – kanske mest känd för Min pappa Ann-Christine som kom ut i Januari 2014. Hon har också gjort Radiodokumentärer med ursprung i hennes barndoms Rottne utanför Växjö bland annat om nynazism i södra Småland på sent 1990-tal.
Vi kände ju trots allt varandra för 21 år sedan. Delar samma uppväxt, hon missionärs och prästdottern, jag pastorssonen och rent teoretiskt skulle vi ha gått samma högstadieskola.. samma korridorer som Ola Salo och Leari i the Ark också knatade upp och ner för.
Detta är en separationsbok. Från ett författarstipendium till Zimbabwe till Malmö. Språket känns tryggt och varmt men med en Stringens. Jag upplever att detta är hennes styrka och det är en riktig konst att kunna vara så ärlig och uppriktig i sökandet efter sig själv och konflikten mellan landet man fötts i och landet som gett dig ett pass och ett personnummer. Ett brev från en mor till sin son efter en skilsmässa.
Jag känner också igen mig i ensam kvar i stan i betongen. Min sommar boendes i stenöknen. Esters var rekordvärmesommaren, min var 2014 med värmerekordet i Ultuna.
Boken är mycket stark och läsvärd. Betyget blir ⅘
Farväl till Panic beach – Sara Stridsberg
Sara Stridsberg är en av vår tids stora kvinnliga författare. Jag fastnade för henne i och med romanen Beckomberga som vi recenserade på Radio Fyris 10 års jubileum.
Ett generationsdrama om den dysfunktionella familjen Stjärne genom 1900-talet. Jag kommer osökt att tänka på Klas Östergrens bröderna Morgan och den lugubra lägenheten på Hornsgatspuckeln men också Vem är rädd för Virginia Wolf eller Bergmans Fanny och Alexander. Det är liksom ett evigt drickande som är totalt besinningslöst. Hämningslöst och gränslöst i kvarteren runt Strandvägen.
Men även studenter i Uppsala. Dock störs jag något av att blanda Fyrishov och Klosettpalatset i samma mening då Fyrishov fick namnet först 1991. Det är alltid spännande att läsa böcker som utspelar sig i sin egen stad. Samtidigt vet jag att hon ofta tar dig friheter med geografin. Det sena 1930-talets Uppsala tror jag finns bättre beskrivet i Ola Larsmos bok om Bollhusdebatten eller de egna förstahandsuppgifter jag fått om mitt bostadsområde.
Jag kan inte undvika att använda platsen Panic beach utan att tänka på John Holms “Den öde stranden” från Sordin. En ödslig strand.
Det märks språkligt att författaren är dramatiker. Dialogerna är levande och nära människorna som porträtteras. Att skriva dialog är svårt.
Det går inte att värja sig mot berättelsen om familjen Stjärne och Panic beach.
Betyget blir ⅘
