Kulturspanaren 51: Leviticus, Pooneh Rohi och Gert Wingårdh

Gula fläcken – Arkitektens memoarer – Gert Wingårdh 

Gert Wingårdh – ofta utskälld men älskad arkitekt i SVT:s husdrömmar. Här är hans självbiografi. 

Jag fascineras över Gerts osentimentala hållning till barndomen men samtidigt kärleken till Göteborg som ju varit hans stad sedan 10-års åldern då familjen flyttar från Västgöta Schlätta.

Inte minst hur popvågen slår ner som en bomb i honom. Eric Burdon, John Lee Hooker, Velvet underground och The who. 

Berättandet är passionerat och livsglatt. En man som njutit av livet till fullo. Alla turer kring olika projekt och hur datorn påverkat arkitekten.

Bonus för den intressanta omslagsiden!

Betyget blir 4/5

MMXXIV – Leviticus

Kristen melodiös hårdrock. Nu i powertrio sättningen från debut EP:n Stå och titta på från 1982, samma typ av sättning som kanadensiska Rush använde fast med skillnaden att både basisten Håkan och Björn spelar synth utöver. Leviticus har aldrig varit rädda för synthavdelningen och har alltid blandat friskt. På 1980-talet använde de till och med synth gitarrer. Jag tycker produktionen är riktigt snygg och fet, det är välbalanserat. Kommer på mig själv med att börja spela luftgitarr! Det är inte varje dag. 

Det är riktigt melodiös hårdrock precis som Jerusalems Stygn från 2023. En skiva att dra på på 11 och njuta av. Frugan stängde just dörren om mig för att jag skrålar med i Fyll dina tankar, en dänga med hockeykörskvaliteter. 

Betyget blir 5/5 

Hem, mina Hem – Fatima Klanco Al Muico

Fatima debuterar med en bok om att fly från Sarajevo till Sverige på 1990-talet. Hon är ung universitetsstudent under kriget och hennes flykt till Sverige. Det är inte utan att jag tänker på min egen mormors berättelser från Andra världskrigets Finland. 

Rädslan är påtaglig. Att bli satt på en buss med ansvar för sitt syskon kan inte vara enkelt. Jag blir påmind om de svartvita  bilderna fotografen Snezana Vucetic-Bohm visade på köttinspektionen för något år sen, tagna under just den här perioden. 

Dammet känns i texten, det bearbetade minnenas damm. Känslan av skumpiga öststatsvägar likt de min familj for på genom nordöstra Polen på väg mot Litauen i marschfart 40 km/h.

Texten blöder av smärtan. Det är en sorg och en saknad. Trots smärtan är det fortfarande en bladvändare till bok. 

Det brutala i den är beskrivningarna av förtrycket mot den muslimska minoriteten. Det går inte att komma undan likt Mikael Wiehes Nadja som skrevs under kriget i f.d Jugoslavien

Betyget blir 4 av 5

Atlantis – Pooneh Rohi

En ö i havet. En f.d forskningsanläggning där en grupp människor sökt skydd där även den invasiva Sidenörten finns. Ploten får mig osökt att tänka på bandet Genesis låt “The return of the giant hogweed”. Den invasiva arten som hotar att ta över, naturen slår tillbaka mot människan. Jag kan inte undgå att se t.ex Stora Karlsö eller Furillen framför mig.

Det finns mycket att tänka på. Jag har läst den persiska poeten Morteza Rezvan förut och likt Rezvans dikter finns mycket tankegods. Poonehs språk är så otroligt briljant. Hon är ju språk forskare. Detta är hennes tredje roman. 

Boken känns nästan som Mystuniversat och då framförallt i andra spelet, Riven. Just den isolerade världen utan insyn.  Just det gör mörkret påtagligt. Samma halvt obehagliga mörker som i Riven eller Douglas Adams Starship Titanic. Utifrån Riven tänker jag mig samhället man besöker med undervattens farkosten.

Frågan är bara vad Sidenörten är en symbol för? Det är den frågan jag har och som är tydligast för mig.  Jag väljer att tolka den på samma sätt som jag tolkar ormarna i Therese av Avilas den inre borgen, nämligen alla distraktioner som tar vårat fokus. 

Betyget blir 4 av 5

Alla kallar mig Grynet – Grynet Molvig

Denna bok är Grynet Molvigs självbiografi. Livet i en bok. Vi får tjuvkika in i loger och Studio dörrar. Ett liv som i vissa fall verkar tyckas ha gått för fort för artistens bästa men som hon ändå njutit av. Jag kan inte låta bli att associera till Svante Thuressons version av Mauro Scoccos Sommar i Stockholm. Framförallt porträtten av arbetet och hur Tage blev en bundsförvant och god vän. Jag läste Kalle Linds biografi över Hasse när den kom. Man förstår varför alla som jobbade med dem pratar så varmt om arbetsklimatet. Bilderna av de som chefer är samstämmiga. 

Den är väldigt associativ till skillnad från många andra biografier jag läst, ibland till och med lite svårt att hänga med.

Betyget blir 3 av 5